Just nu sammarbetar inte min hjärna med mitt hjärta, det är jobbigt och det gör ont. Känslorna är större än någonsin och jag har förstört för mig själv. Hur lyckad man liksom, jag tänker kämpa tills det är bra igen. Jag ska kämpa tills det inte går mer och det är inte över än, jag får inte tro det för det är det inte. Hjärtat värker och skriker efter närhet, kärlek och omtanke. Tyvärr är det bara en enda människa på denna jord som kan ge mig just den närheten, kärleken och omtanken - bara en enda. Jag vill inte ligga i någonannans famn eller få pussar av någon annan. Då är jag hellre ensam, än att dela det med någon bara för att. Jag vill ha min prins igen.

Jag är mästare på att förstöra och göra saker värre, utan att direkt öppna munnen, det kommer ord innan jag ens hunnit tänka. Ett väldigt bra exempel på att sammarbetet inte är på topp, och jag är inte mig själv just nu. Jag går i någon sorts dvala och väntar på att få vakna upp, känna hur härligt livet är, men istället plågar jag mig själv psykiskt. Patetisk och skrämmande på samma gång, det är sjukt hur man faktiskt kan psyka sig själv.

Varje dag är en kamp mot mig själv och för honom. Jag kämpar och jag ska komma dit jag en gång var igen.